Regeringen Katainen står i mars inför sitt hittills måhända mest utmanande beslut, det om budgetramarna för de närmaste åren. Här prövas beredskapen att leva upp till löftena i regeringsprogrammet om att råda bot på underskottet i statsfinanserna och det så kallade hållbarhetsunderskottet.

Underskotten kommer inte att kunna elimineras bara med hjälp av den ekonomiska tillväxt som nu förutspås. Även om den ekonomiska utvecklingen väntas vända uppåt mot slutet av detta år, kan årets tillväxt bli negativ och någon återgång till en ekonomisk tillväxt på flera procentenheter per år är inte i sikte. Det krävs alltså åtgärder för att främja tillväxten.

För att underskottet i statsfinanserna ska kunna pressas ned till målet en procent av BNP krävs under de närmaste två åren balanseringsåtgärder på sammanlagt drygt två miljarder. Eftersom dessa enligt regeringsprogrammet till lika delar ska bestå av nedskärningar och inkomsthöjningar, skulle det förutsätta nedskärningar på över en halv miljard per år och likaså höjda inkomster på över en halv miljard per år. Det blir inte helt lätt, och nu krävs det mod som både biskop Björn Vikström och president Sauli Niinistö efterlyste i samband med att årets riksmöte öppnades.
För att råda bot på hållbarhetsunderskottet, som nu är uppe i 3,5 procent av BNP, krävs strukturella åtgärder. Blickarna riktas inte minst mot arbetsmarknaden, som måste ta det ansvar dess maktposition förutsätter. Om arbetskarriärerna förlängs med ett år – vilket med tanke på vår stigande medelålder vore enbart rimligt – kan närmare en procentenhet av detta underskott elimineras. Om sysselsättningsgraden kan höjas med en procentenhet kan det få en liknande effekt. Och om produktiviteten i den offentliga sektorn kan höjas med anspråkslösa en kvarts procentenhet blir effekten faktiskt ännu större.

Av arbetsmarknadsparterna förutsätts nu snabba och konkreta åtgärder för att höja, om inte själva pensionsåldern, så åtminstone den faktiska pensioneringsåldern. Deltidsarbete för äldre arbetstagare är en konkret metod i den riktningen. Sjukpensionssystemet bör också ändras så att det blir lättare att återvända till arbetslivet då den fysiska och mentala hälsan tillåter det.
Flexiblare arbetstider – och flexiblare dagvårdstider – kunde förmå småbarnsföräldrar att återvända snabbare till arbetslivet och därmed upprätthålla sin yrkeskompetens. Vi behöver också en reform av studiestödet, så att det möjliggör heltidsstudier och sporrar till snabbare utexaminering. Och vi behöver också fler invandrare, och effektivare åtgärder för att integrera dem i samhället och arbetslivet.

Av arbetsmarknadsparterna förväntas nu också största möjliga moderation i löneuppgörelserna. Vår konkurrenskraft i förhållande till nyckelkonkurrentländer som Sverige och Tyskland måste återställas.
Av arbetsmarknaden förutsätts också fördomsfrihet då det gäller att utveckla arbetslöshetsskyddet så att det sporrar till arbete. Den som plötsligt blir utan arbete ska ha ett starkt skydd så att inte hela familjens ekonomi raseras, men det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddets längd får inte utgöra en broms att ta emot ett nytt jobb som erbjuds.
Här har vi mycket att lära av våra grannländer Sverige och Danmark.

Regeringen måste för sin del fördomsfritt se över skattepolitiken så att statens och kommunernas intäkter tryggas, men utan att den ekonomiska tillväxten hämmas och sysselsättningen drabbas. Sänkta företagsskatter kan faktiskt mycket snabbt ge ökade skatteintäkter, inte sänkta, och framför allt gynnsamma effekter på investeringarna och därmed sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten – och även den vägen skatteintäkterna. Samfundsskatten borde sänkas, och skatten påläggas först då vinster tas ut ur företaget, och inte om de reinvesteras.
MIKAELA NYLANDER
riksdagsledamot (SFP)
ordförande för Svenska riksdagsgruppen