Förra veckan inledde riksdagen behandlingen av två omstridda lagförslag. Det första lagförslaget ger sjukvårdsdistrikten, och i framtiden eventuellt landskapen, rätt att upphandla bl.a. kirurgiska ingrepp av både privata och offentliga sjukhus ifall de sjukhus dit kirurgiska ingrepp centraliserats inte kan utföra ingreppen inom den tidsfrist vårdgarantin stipulerar.

 

Centraliseringen av sjukhusverksamheten inleddes under förra riksdagsperioden via den s.k. jourförordningen. Av samtliga dåvarande regeringspartier var det enbart SFP som motsatte sig förordningen. Förordningen har gått hårt åt bland annat Borgå sjukhus. Raseborgs sjukhus har redan tidigare drabbats och arbetsfördelningen mellan sjukhusen borde beakta i svenska regionala sjukhusen.

 

Nuvarande regering har via lagstiftning delvis och på vissa villkor centraliserat de kirurgiska ingreppen till större sjukhus. Och mindre sjukhus har fråntagits rätten att operera med stora negativa regionala följder.

 

Jag har alltid trott på och understött ett vettigt samarbete mellan det offentliga och det privata för att resurserna ska kunna användas möjligast effektivt. I den här frågan tycker jag dock att logiken brister och jag kan inte stöda lagförslaget. Först begränsas mindre offentliga sjukhus rätt att utföra operationer och sedan föreslår regeringen att sjukvårdsdistrikten trots allt ska kunna köpa kirurgiska ingrepp av både privata och offentliga sjukhus. Förutsatt att dessa sjukhus befinner sig på max 30 minuters avstånd från det offentliga sjukhus som har s.k. fulljour.

 

Det verkar som om de sjukhus dit de kirurgiska ingreppen har centraliserats trots allt inte har kapacitet att utföra alla operationer. Situationen är minst förvirrande och riksdagen har nu ett viktigt arbete framför sig.

 

Det andra lagförslaget innebär att kostnadstaket för kundavgifterna vid hälsovårdscentralerna slopas. Lagförslaget innehåller nya avgiftsfria serviceformer för bl.a. läkarbesök för under 18 år fyllda och avgiftsfri tandvård för alla.

 

Det är givetvis bra att införa nya och motiverade avgiftsfria serviceformer. Men det får inte ske på bekostnad av dem som har de lägsta inkomsterna. Lagförslaget innebär nämligen att låginkomsttagare som är tvungna att använda sig av hälsovårdscentralernas tjänster ofta och mycket blir tvungna att i värsta fall betala flera hundra euro mera i kundavgifter per år. Vilket är ohållbart och förkastligt och står både individen och på sikt samhället mycket dyrt.

 

Mikaela Nylander

Riksdagsledamot